kommatillbaka

Jag har varit helt förstörd, det är därför jag inte skrivit på ett tag. Samhället vänder på klacken då jag ber om hjälp! Däremot så hjälper dom gärna till med skadeståndet men pengar för mig betyder ingenting om jag ska jämföra med min psykiskahälsa.

Såg på efterlyst då Englas mamma berättade om hur hon haft det efter rättegången. Hon sa då ord som skulle kunna komma från mig också.

-"Jag trodde samhället skulle vara mer proffisionellt än vad det är"

Jag håller med till 100%. Vart är hjälpen? Enligt dom så ska jag gå till sjukvården och betala allt själv, jag har inte råd med det även om jag får mitt skadestånd. Det ända jag vill är att någon utomstående ska lyssna och hjälpa mig och med det menar jag absolut inte kvinnojouren eller så..

Jag har inte skrivit på ett tag, mest suttit och filoroferat men jag lovar att uppdatteringen kommer imorgon!

Idag mår jag bättre. Hamnade i en liten depptimme igår, blev påmind. Lukten satt fortfarande kvar och allt var precis som förr. Vad jag inte mådde bra men jag vill inte gå runt och känna mig deprimerad nå mer utan nu är det full fart framåt. Se upp i backen, annars får ni 1000 hål i nacken :-)

hur jag tar mig igenom detta?

Tack Emma för dina tankar, dom betyder!


Första tiden var hemsk, då var jag verkligen helt själv tills jag berättade vad som hänt av nära och kära. Dom såg till att vara till hands hela tiden, va det något bara minsta lilla sak så fanns dom där. Många tårar kom till spilla. Jag insåg nog aldrig att jag skulle sitta i en rättegång med en man jag levt med och inser det inte än idag. När tidningen skrev om det så förstod jag inte heller att det gällde mig, stackars tjej tänkte jag.

Men nu tar jag dag för dag, vill inte tänka så mycket utan ta bort alla dåliga tankar. Försöker leva ett så normalt liv som möjligt men samtidigt är det svårt då alla minnen kommer tillbaka.

Nu ska jag snart till polisen för att hämta alla beslagtagna saker som jag haft där. Skriver om det senare. Ha en bra dag

Han har fått ett straff och sitter bakom lås och bom. Han får säkert hjälp för sitt beteende och får allt gratis. Vad får jag? Jag behöver också hjälp. Efter rättegången var det jag som fick fixa allt med skadeståndet, skicka papper hit och dit. Jag har inte blivit erbjuden någon hjälp, bad om det men det är inte något som har hänt. Även om jag vet att det inte är mitt fel och att allt är över nu så behöver jag få prata ut, jag tror att det är så man verkligen kan gå vidare. Ska ta tag i det!

Jag fick en fråga om alkohol fanns med i bilden när jag blev utsatt för våldet. Både ja och nej. När han var påverkad av alkohol var det grövre våld och kränkningarna kunde ske på öppen plats. Kallade mig det ena med det andra och spottade på mig. Konstigt nog var det bara en gång någon kom och frågade hur det var så efter den gången ville jag inte gå ut med honom. Det var i hemmet det mesta skedde och 70% av gångerna var han påverkad. När han då var påverkad blev han arg för det minsta lilla sak.

I förundersökningen har dom frågat honom varför han gjort dom här sakerna och han svar låter såhär: Det var min frustration och ilska jag hade inom mig, hon kunde komma fram och provocera mig och sen hände det bara. Det är varken något jag är stolt över eller trivs med. Det har bara blivit fel..

Under rättegången frågade hans försvarsadvokat mig om provokationen. Visst, jag kan provocera men det ger inte att han har rätten att slå mig. Varför skulle jag provocera till ett slag? Det var det han använde sig av när han skulle be om förlåtelse, att det var mitt fel eftersom jag provocerat fram det. Så vissa gånger fick jag be om ursäkt att det var mitt fel.

Vad anser ni om provokation?

Först och främst vill jag tacka för alla fina kommentarer, det uppskattas väldigt mycket.

Hur det var att leva med en man som misshandlade mig.


Första tiden i vårat förhållande så var det helt underbart, vi var nykära. Han uppvaktade mig ofta med presenter och blommor. Jag som då var i tonåren hade aldrig upplevt sån uppskattning från en kille. Allt var spännande och allt var nytt. Efter ett år ungefär började han med den psykiska misshandeln, det kunde vara hemska svordommar, utseende eller om min personlighet. Allt han gjorde fel blev i slutändan mitt fel. Han insåg snabbt att han gjort mig illa och kom med presenter och lovord. Som jag beskrev tidigare så var det en snabb växling mellan ont och gott. Hans temprament blev bara värre och värre. Första slagen kom då vi hade ett bråk om vilka jag umgicks med, jag tyckte att han inte hade någon som helst rätt att bestämma vilka jag skulle vara med och inte. Det var hemskt och jag minns det som igår då jag i panik försökte ringa till polisen från min mobil som var utan batterier. Han höll mig inlåst i lägenheten så jag kunde inte komma ut men lyckades till slut ta mig ut och springa därifrån. Lyckades ta mig till en vän som tog hand om mig och tog mig till polisen för att göra en anmälan som jag gjorde. Han hörde senare av sig några dagar senare men jag ignorerade, han kom hem till mig men öppnade inte dörren. Skickade blommor. Han försökte med allt och jag som då inte förstod att det skulle hända igen träffade honom för en förklaring och då kom smörsnacket. Han bad och bönade om min förlåtelse, jag tog tillbaka honom och tog bort anmälan (man kan nu inte ta bort anmälan längre och det tackar jag för). Jag höll det sedan hemligt för många att vi träffades fortfarande. Var sedan lugnt ett tag och allt var frid och fröjd men som sedan växlades snabbt om. Och så höll det på, vi kunde bråka om dom minsta små sakerna. Hans ord knäckte mig totalt, jag var värdelös. Han hade kontrollen över mig! Jag som var en så utåtriktad tjej blev den inåtvända som en vän beskrev.

Jag var värdelös och ingen kunde ge mig kärlek som honom, det var så han sa. Jag blev isolerad från andra. Ville inte gå ut och träffa vänner, ville inte visa hur jag egentligen mådde. Den ända som visste hur jag mådde var min dagbok (som användes som bevismatrial). Jag kan inte läsa den än idag, vill inte gå tillbaka till den tiden.

Det var när jag mådde dom sämst som polisen blev mina hjältar. Först ville jag nog inte för att jag trodde att det var jag som var felet, det var jag som provocerade fram det men dom gav sig inte och jag är oändligt tacksam för det.

Jag öppnar mig och skriver från mitt hjärta i hopp om någon därute har det som jag haft det eller om någon har någon bekant som dom misstänker lever i ett osunt förhållande. Ni är inte ensamma, det är sånt stort mörkeltal och det är för få som anmäler.

Till er som är utsatta så vill jag säga att det är inte ditt fel, ingen förtjänar ett fysisk eller psykisk misshandel. Dokumentera skadorna, skriv dagbok eller berätta för en vän. Ta sista energin som ni har och ring till kvinnojouren så dom kan hjälpa er.

Till er som har en bekant som ni tror eller vet lever i ett osunt förhållande så ger er inte. Och ifrågasätt aldrig varför hon aldrig går därifrån utan lyssna och hjälp henne. För vad du än kommer säga så kommer hon inte ta sig därifrån av egen vilja. Förklara för henne att du alltid kommer finnas där och att det inte är hennes fel.